VISBY NATIONALBEVÄRING
En tillbakablick på Gotlands försvar och gotlänningarnas försvarsintresse.
Freden i Brömsebro
Genom freden i Brömsebro 1645 blev Gotland svenskt. Sverige fick då en för herraväldet på Östersjön viktig provins och för Sveriges försvar en viktig utpost. En på Gotland baserad fiende skulle allvarligt kunna störa förbindelserna med övriga Östersjöprovinser och efter ”uppladdning” på Gotland skulle anfallsföretag kunna riktas mot Sverige.
Även efter den svenska stormaktstiden slut har Gotland haft och borde alltjämt ha stor betydelse – även om man bortser från den gotländska befolkningen krav på betryggande skydd – måste Gotland försvaras som svenskt land.
Visborgs slott
År 1411 började man anlägga Visborgs slott – ett försvarsverk som under lång tid utgjorde kärnan i Danmarks försvar av Gotland.
Gotland blir Svenskt
I oktober 1645 kom överste von Knorring till Gotland med 1200 man. Under Dansktiden hade Gotland varit befriat från soldatutskrivning och organiserade folkbeväpning fanns inte. I stället hade bönderna krav på sig att underhålla den på Gotland förlagda danska militären.
Båtsmän
År 1646 upphävdes denna underhållsskyldighet och krav kom i stället på uppsättning av båtsmän. Gotlands Båtsmanskompani på 130 man kunde uppsättas. Någon militär organisation för försvar på land kom inte till stånd.
När von Knorrings regemente 1646 avgick för att delta i krig i Tyskland kom Gotlands försvar att vara 2-3 kompanier ur olika Svenska och Finska regementen förlagda till Visby och Slite.
Tillsammans med manskapet på Visborgs slott översteg styrkan de närmast följande 30 åren aldrig 600 man.
Krig mot Danmark och Holland
År 1675 var Sverige i krig med Danmark och Holland. Den svenska flottan var underlägsen den danska och faran för Gotland ökade. På Gotland fanns vid tidpunkten ½ kompani från Kalmar och ½ kompani från Österbotten – tillsammans ca 100 man.
Båtsmanskompaniet kunde inte användas – det hade avhämtats för Stockholms försvar.
Visborgs slott var i hög grad förfallet – allt trävirke var uppruttet – till o med kanonlavetterna var ruttna.
Åter Danskt
I april 1676 hade en eskader ur Svenska flottan seglat kring Gotland ett par veckor utan att se något fientligt. Den 26 april återkallades flottan till
Den 28 april ankrade en dansk flotta utanför Klintehamn med omkring 1.500 man ombord. Efter ett mindre försök från svensk sida att hindra en landstigning, vadade ca 500 man i land på Sågholmen. Efter att en hos danska flottan ombordvarande gotlänning talat till den samlade allmogen och lovat att allt som levererades till trupperna skulle betalas kontant så var de församlade bönderna genast beredda att underkasta sig den danske kungen och ställa fordon och dragare till landstigningstruppens förfogande.
I Visby försökte guvernören att uppbåda manskap för att möte danskarna men alla försök misslyckades. Den svenska styrkan barrikaderade sig på Visborgs slott.
Vid 8-tiden på kvällen hade den danska styrkan nått fram till Kungsladugården. Då den observerades från slottet öppnades eld. Danskarna gick då, utom räckhåll för de svenska kanonerna, runt Visby till Norderport.
Nästa dag, hade den danska flottan kommit till Visby som överlämnade sig och lät de danska trupperna marschera in och lägra sig på Stora Torget.
Slottet kapitulerar
Visborgs slott uppmanades ge sig men vägrade.
Fyra danska fartyg gick den 1 maj in under slottet och klockan 02.00 på morgonen började ett kraftigt bombardemang från båda sidorna. Svenskarna skadade svårt ett av de danska fartygen men efter ett par timmars beskjutning erbjöd danskarna kapitulation. Då det stod klart att något långvarigt motstånd mot den danska övermakten inte var möjligt kapitulerade kommendanten.
Kapitulationen innebar att slottet den 2 maj kl 10.00 skulle överlämnas.
Allt svenska befäl och manskap skulle få avtåga ”på ärlig tro och loven med flygande fanor, över- och undergevär, tända luntor, i allt efter krigsmaner”. Alla skulle få behålla personliga lösören och proviant och fri lejd för resa till Kalmar eller annan med hänsyn till vindförhållande lämplig ort på svenska sidan.
Dömd till döden
Den svenske kommendanten blev sedermera ställd inför rätta och dömdes till döden för kapitulationen men han benådades av konungen.
Gotland var nu åter danskt fram till freden i Lund i september 1679 då Gotland återlämnades till Sverige.
Visborgs slott förstörs
I Danmark hade man tydligen anat utgången av fredförhandlingarna som pågick, för redan sommaren 1679 hade man beordrat förstörelse av Visborgs slott. Så skedde även.
Karlskrona anlägges
Under resten av 1600 talet kom flottbasen i Karlskrona att anläggas och byggnadsmaterial fraktades bl annat från Gotland och Karlskrona bedömdes bli ett ”lås” som skulle hindra andra sjömakters tillträde till Östersjön och Gotland skulle då inte behöva några försvarsmakter.
År 1682 beordrade man att resten av Visborgs slott skulle rivas.
Inga trupper på Gotland
Inga trupper eller försvar organiserades på ön. Gotland fick som tidigare lämna sitt bidrag till Sveriges försvar genom båtsmanshåll.
Stora Nordiska Kriget
År 1700 utbröt det ”Stora nordiska kriget” vilket inte föranledde några försök att organisera för Gotlands försvar. Båtsmännen gick som vanligt till flottan.
1709 hade Ryssland börjat växa sig starkt i Östersjöområdet och Gotland kunde bli av viss betydelse för i svenska flottan började man fundera på Gotlands försvar.
Öns försvar organiseras
Några större styrkor kunde man från svenskt håll inte avvara utan man fick lita på öns egna resurser. I september 1709 gavs därför order om att uppsätta vårdkasar och beväpna allmogen.
Eftersom landhövdingen inte var militärt utbildad kunde den oövade och outrustade allmogen inte åstadkomma något försvar. I augusti 1710 utnämndes chefen för Älvsborgs regemente till generalmajor och landshövding på Gotland och fick order att organisera manskapet till Häst och till Fots. I december samma år hade han enrollerat 500 man i Visby och 3000 på landbygden fördelat på två regementen, med 8 kompanier på norra och 10 kompanier på södra Gotland, dessutom 4 x 60 man ryttare.
Beväpning
Nu begärde han vapen till trupperna – ty vad folket själva hade förslog inte långt.
1711 kom det från Krigskollegium gevär och ammunition. (Om de någonsin delades några gevär ut är obekant).
Det uppbåd på nära 4000 man som organiserats måste ha bestått av praktiskt taget samtliga vapenföra män på Gotland.
Nu ansågs Gotland vara organiserat och så väl befäst att ingen fiende kunde komma i land. Stridsdugligheten var nog betydligt överdriven.
Under de följande åren började man även bygga de skansar som finns rester av runt om öns kuster. Framförallt Slite tillmättes stor betydelse.
Strandhugg
Landshövdingens förhoppningar om att svenska flottan och det organiserade försvaret på land skulle avhålla fienden från landstigning gäckades dock.
1715 landsteg ryssarna med 350 man i Herrvik och plundrade i trakten.
1717 seglade en rysk eskader mot Furillen men vände när ett uppbåd visade sig på stranden. Den fortsatte förbi Slite där man jagade bort den med kanonskott från Karlsvärds halvfärdiga fästning. Ryssarna besköt sedan Kuppen i Östergarn och landsatte ca 1000 man som härjade ostört några dagar.
Landhövdingen lyckade inte organisera något motstånd.
1720 gjordes ett strandhugg i Ronehamn.
Slite rustas
Vid riksdagen 1738 -1739 uttalade man rädsla att Slite hamn skulle komma i fiendehänder. Man beslutade att avsätta pengar för att sätta Karlsvärds fästning i stånd och den 5-uddiga skansen blev färdig jämt 100 år efter den 1a ritningen uppgjordes.
Karlsvärd fick ett artillerikompani om 60 man.
Försvaret av Gotland igen
Den tidigare omtalade bondearmén på 4000 man hade tydligen helt fallit i glömska, och utrustningen förts tillbaka till fastlandet, för den nya landhövdingen begärde att 300 man trupp skulle sändas till Gotlands försvar. Eftersom han fick nej på sin begäran skulle i stället artilleriet ökas till en bataljon om 400 man. De felande 340 skulle snarast möjligt värvas och så många som möjligt skulle vara infödda gotlänningar.
För beväpning av gotlänningarna i övrigt skulle 3000 musköter med bajonetter överföras till tyghuset i Visby.
1742 fanns 400 man i artilleriet varav 226 stycken var gotlänningar.
Nytt krigshot
Vid riksdagen 1746-1747 var krigshotet från Ryssland och Danmark en mycket betydelsefull fråga. För Gotlands försvar bedömdes det behövas ca 3000 man men man hade inte möjlighet att från fastlandet bidra med mer än den artilleribataljon som redan fanns varför man kom att organisera en folkbeväpning.
Anmärkningsvärt beslut – ett ”hemvärn”
Riksdagen ville ålägga Gotland att uppsätta en reguljär trupp efter en för svenska förhållanden ny metod – inkallelse – av befolkningen. Inte ”man ur huse” vid krigsfara utan ”ungt och manbart folk” som skulle utbildas i fredstid. Någon värnplikt var det inte frågan om utan rekryteringen skulle ske frivilligt.
Organisationen fick således ungefär samma karaktär som våra dagas hemvärn.
Riksdagens beslut föranledde inga särskilda åtgärder på Gotland åtminstone inte av bestående art.
Gotland överges
När Sverige 1788 gjorde planer för krig mot Ryssland fanns ingen plats för Gotland.
I stället för en ökning av försvaret anbefalldes att Karlsvärds fästning skulle ”sprängas och raseras samt försvarsmedlen till andra orter transporteras”, eftersom den var ”onödig, onyttig och kostsam att underhålla samt lätt kunde falla i fiendens händer då ön icke var med erforderlig krigsstyrka försedd”.
Det sista var säkert det bärande argumentet. I brev den 22 april 1788 bestämdes att fästningen skulle raseras. Så skedde även.
Inget försvar
När Svensk – Ryska kriget bröt ut så låg Gotlands försvar i ruiner. Även artilleribataljonen berövades Gotland. Den överfördes till Finland.
Gotlänningarna fick som så många gånger förr lita till sina egna krafter.
Franska revolutionen
1789 utbryter Franska revolutionen vilken kom att utlösa ett europeiskt krig.
Folkresningen i Frankrike födde medborgarbegreppet. Genom detta blev det inte bara var mans plikt att bidra till sitt lands försvar utan det blev varje medborgares rättighet att delta och försvara sitt land.
Förutom den rent ideologiska tanken med ett värnpliktsförsvar var det militära skäl som gjorde att Frankrike på 1790 talet kom att bli det land där värnplikten föddes.
Sverige, Ryssland och Danmark slöt ett neutralitetsförbund för att skydda Östersjöhandeln. Detta förbund ogillades dock av England och 1801 seglade en engelsk flotta in i Östersjön. Det var fara att England skulle bemäktiga sig det försvarslösa Gotland som framtida operationsbas.
Man böjde sig för England och det ingångna neutralitetsförbundet upplöstes.
Det gjordes dock ingenting för att stärka Gotlands försvar.
Ge bort Gotland
Som ett försök att slippa ansvar för Gotland får man väl betrakta Gustav IV Adolfs försök att år 1806 erbjuda ön som län åt Malteserorden som tidigare förlorat Malta. Hans erbjudande blev emellertid inte mottaget.
Finska kriget
År 1808 började det så kallade Finska kriget genom att Ryssland gick in i Finland.
För Gotlands del beslutades att en lantvärnsbataljon om 600 man skulle uppsättas.
Amiral Bodisco
Innan något försvar hunnit organiseras kom bud den 22 april 1808 att Ryssarna landstigit i Grötlingbo.
Man försökte då i alla hast organisera så att allmogen skulle samlas till försvar.
Sammandragningen och koncentrationen skulle ske vid Ejmunds bro för att vid ån försöka hindra fiendens vidare framfart mot Visby.
Gotland ger sig
Magistraten i Visby sammanträdde och måste erkänna att motstånd synes vara hopplöst. Det var ju 20 år sedan det funnits en militär organisation på ön. Det saknades befäl. Alldeles militärt utblottat var landet dock icke. Det fanns 580 användbara gevär med flintor och kulor – dock fanns det inget krut – och då var gevären tämligen värdelösa.
Man beslöt ge upp tanken på motstånd och man gav den samlade allmogen order att återvända hem.
Man meddelade amiral Bodisco att man ville underhandla, samtidigt som 2 fartyg tillhöriga Jacob Dubbe, sändes iväg från ön. Ett hade ränteriets kontanta medel och posten med sig och i det andra lastades den krigsmateriel (?) som fanns i Visby förutom gevären. Sedan sändes ytterligare ett fartyg, från Klintehamn, med underrättelser om invasionen på Gotland.
Allmogens beväpning
Allmogen, som samlats vid Ejmunds, var ca 400 man med yxor, liar på långa skaft och knölpåkar, endast några få hade skjutvapen.
Ryssarna hade landsatt ca 1.800 man som dagen efter landsättningen började marschera mot Visby.
Den ryska transportflottan seglade till Slite.
Kapitulation
Visby uppgavs utan motstånd och de ryska trupperna inkvarterade i Visby. Merparten i en byggnad (numera riven) på Stora Torget.
Till Gotlands hjälp
På fastlandet organiserades undsättning och den 10 maj avseglade en flotta under Rudolf Cederström från Karlskrona med 2000 man och 6 kanoner.
Den 14 maj anlände den till Sandviken och trupperna landsteg på Sysne udd. Bud sändes till ryssarna med begäran om omedelbar kapitulation.
Då amiral Bodisco insåg att han inte kunde påräkna några ryska förstärkningar beslöt han att uppge allt motstånd.
Den 16 maj undertecknades kapitulationen vari bestämdes att alla vapen och all ammunition skulle avlämnas och den ryska styrkan inom 2 dagar avsegla från Slite. Vidare skulle allt som rekvirerats, förtärts eller förstörts betalas kontant eller genom reverser.
På mindre än en månad hade Gotland erövrats och återerövrats utan att en droppe blod flutit.
När Bodisco lämnade Slite lär han ha sagt. ”Förr bör min monark återlämna hela Finland än Gotland, vars ägande i avseende till den ryska handeln och herraväldet över Östersjön, blir för Ryssland i alla tider högsta konsekvens”.
Gotländsk försvarsvilja
Efter Ryssarna återtåg var den gotländska befolkningen mycket missnöjd med att den återigen inte hade kunnat försvara sig och ville gärna medverka till att något sådant icke skulle upprepas. Man beslutade utöka lantvärnet till 2 bataljoner om 500 man.
Någon allmän beväpning på Gotland genomfördes inte då men när Sverige i nov. 1810 måste förklara England krig kallade landshövding Rudolf Cederström till möten på Gotland.
Allmän National Beväring
Frågan vid dessa möten var om gotlänningarna hellre ville mangrant gripa till vapen och ”här på landet i farans tillstånd kvarbliva än såsom förstärknings- manskap i krig utgå, och från orten bortkommenderas”.
Avtal om att ingå i en ”Allmän National Beväring” fattades såväl i Visby som på landsbygden i december 1810.
Avtalet innebar att när allt organiserats skulle igen (utom fast anställda officerare) av det befäl eller manskap som tillhörde Nationalbeväringen kommenderas utom länet varken i krig eller fred. (Men för båtsmännen förelåg samma skyldigheter som förut).
Konventionen (avtalet) fastställdes av Kungl Majt den 5 februari 1811. Värnplikten omfattade 15 till 50 åringar.
Intill fyllda 30 år skulle de värnpliktiga göra tjänst som jägare, ”vilka vid fiendens ankomst genast skola samlas till öns försvar och fiendens emottagande, ävensom till kustbevakning”. Från 31 – 45 år tjänstgjorde de som infanterister och därefter som pikförare. Mellan 50 och 60 år bildade de en reservkår med uppgift att som arbetsmanskap i krigstid biträda vid fältarbeten o dyl.
Övningstiden var 6 dagar om året, således totalt 210 dagar.
1811 var organisationen klar och den nya organisationen kom att inräknas bland arméns truppförband under benämningen:
No 27, Gotlands National-Beväring.
Samövningar
2 gånger ordnades amövningar med hela Nationalbeväringen. 1 gång i Östergarn och 1 gång i Slite (1826 resp. 1829).
Dessa övningar hade en mera fältmässig karaktär. Vad Nationalbeväringen kunde prestera visar Hoburgs kompani som samlades den 14 juni i Öja och anträdde den 10 mil långa marschen till Slite som utfördes ”som om fienden voro nära och anfall i varje ögonblick kunder förväntas”. Klockan 5 på eftermiddagen den 16e stod kompaniet på sin plats i bataljonen. Nästa dag genomfördes ett gemensamt anfall mot Slite backe och därefter anträddes hemfärden. Den 19e på eftermiddagen upplöstes kompaniet vid Havor i Hablingo.
Skarpskytteföreningar
1836 (4 juli) bildades på initiativ av militärbefälhavaren, tillika landshövding, von Hohenhausen, Gotlands Skarpskytte och jägaregille som blev den sammanslutning som ordnade med skytteträning och skyttetävlingar.
En av gillets första uppgifter blev anskaffande av lämplig tomt för anordnande av skjutbana. Flera förslag diskuterades, bl. a. Nationalbeväringens skjutbana vid nuvarande Kvarnvägen utanför södra stadsmuren, den s.k. Klockarbetningen vid stranden (nuvarande strandpromenaden) samt vid Galgberget. Slutligen enades man om att motta ett erbjudande att överta ett till en major L. Stenberg fram till 1847 utarrenderad stadsjordslägenhet mot samma hyra, som han betalade till staden, 4 Rdr 24 sk. B:co per år. Denna tomt belägen utanför stadsmuren mellan Öster- och Norderport i de s.k. Gravarna (Östergravar) var synnerligen lämplig för detta ändamål. Magistraten och stadens äldste visade det största tillmötesgående i det att efter det löpande arrendet gick ut ”hyresfritt till skottbana” upplåta marken mot att gillet ensamt åtog sig underhållskyldighet av det stängsel som på ena sidan omgav skjutbanan. På andra sidan och som kulfång tjänstgjorde stadsmuren som avgränsning.
Samtidigt som Gotlands Skarpskytte och Jägaregille uppstod bildades frivilliga skarpskytteföreningar vid samtliga kompanier inom Gotlands Nationalbeväring och sedan fick de som var intresserades ansluta sig till dessa. Man fick använda kronans vapen och man kunde även få ammunition därifrån. Detta var en mycket stor fördel för gotlänningarna om man betänker att dåtidens indelta soldater under ett ”möte” bara fick skjuta 3 skarpa skott.
1836 bildades det således inom Visby kompanier och Dede kompani skyttegillen.
Dede kompani omfattade socknarna Björke, Roma, Vall, Hogrän, Follingbo och Akebäck. Dedes skjutningar skedde på Bäcks rum.
I Visby använde man sin nyanlagda skjutbana i Östergravar.
Vid den första anordnade prisskjutningen på den nya skjutbanan 1836 efter en tävling genomförd på för slätborrade gevär 100 och för räfflade 180 alnars avstånd stod prosten, magister M Klintberg från När som segrare och belönades med ett silverbeslaget Dryckeshorn, 2an Urfabrikören Viktor Söderberg från Visby fick ett graderat Krutmått av förgyllt silver och 3an Löjtnant G F Leche ett emaljerat kruthorn av koppar. Därefter anmodades förstapristagaren upp på estraden till ordföranden som korade honom till Gillets första skyttemästare.
”Ur ceremonimästarens hand mottog han så prins Karl Gustafs gyllene jaktflaska med dess dryckesbägare, fylld med pärlande vin, för att föreslå en skål först för konungen och sedan för Kronprinsen och det Kungliga Huset”. Dessa skålar besvarades, under musikens fanfarer och kunglig salut från ett 6-pundigt batteri, av ordföranden, som hade det väldiga Kronprins Oscars dryckeshorn höjt.
Sedan följde extratävling om en broderad jaktväska som var en gåva från Gillets damer (finns nu på Gotlands Fornsal).
”Därefter ägnade sig större delen av de närvarande åt dans och folklekar varunder såväl sångkören som musikkåren lät höra sig i den ljumma sommarnatten.”
1837 tävlade man mot en tavla av trä, som var 12 ringad med 2 tum mellan ringarna och en 12:a med 2 tums diameter, och man sköt stående utan stöd,
3 skott var. Eftersom det tog lång tid att ladda om mellan skotten så sköt man flera stycken efter sig på samma tavla. Varje skytts träff markerades genom att man slog i en numrerad träplugg i skotthålet och vid lika poäng så mätte man sedan vilken skytt som sammanlagt på sina tre skott var närmast mitten.
1838 uppfördes en skjutpaviljong i Östergravar. Den bestod fram till 1871
då den ersattes av en ny på 600 fots avstånd från skott-tavlorna. Den nya byggnaden hade en ”balustrad innanför vilken skyttarna kunde ta plats och sålunda vara skyddade från störande intryck”.
På 1850-talet hade intresset för Gillet avtagit och man uppmanade då i tidningarna att bilda frivilliga skytteföreningen.
1854 den 31 mars bildades Gotländska skytteförbundet vilket genast meddelades tillstånd att kostnadsfritt få begagna Gillets skjutbana. Annonsering gjorde att ”skytteförbund” bildades i snart sagt alla socknar.
1860 fanns det 78 ”förbund” med 2 398 medlemmar.
1860 gjordes även en framställning hos Kungl. Maj:t om att få tillverka ett utmärkelsetecken, avsett att bäras i mössan eller på bröstet, och förklarade myndigheten att hinder ej mötte att på föreslaget sätt, inom länets särskilda skarpskytteföreningar bära ett sådant.
Tecknet skulle vara två korslagda gevär, omgivna av en eklövskrans av pressat silver.
Gillet fick också tillstånd att låta prägla en medalj som skulle utdelas till varje kompanis segerskytt vid den årliga prisskjutningen.
Medaljen skulle enligt generalsorder även ha rätt att bäras till uniform.
Medaljen ritades av konstnärinnan Lea Ahlborn och präglades av guldsmeden Palm i Visby. Medaljen fastställdes den 15 maj 1860 och hade följande utseende:
Åtsidan: Konungens bröstbild med omskrift Carl XV Sveriges Norr. G. o. V. Konung. Frånsidan: Tvenne jägare på en klippstrand, den ene stående, laddar sitt gevär; den andre i knästående ställning siktar ned åt havet; mellan jägarna en stång med svenska flaggan och överskrift: Vi jaga för landet och Kungen, samt i avskärningen: Gotlands Skarpskytte och Jägaregille.
1862 bestämdes en särskild tävling om Gillets medalj. Villkoren var följande:
Skjutningen skulle ske med 3 skott på 200 alnars avstånd (120 meter) – samma
avstånd för både räfflade och slätborrade gevär – mot en 12 ringad tavla med 1,5 fots diameter (45 cm). Högst 10 personer fick delta i tävlingen samtliga skulle ha varit deltagare i dagens tidigare genomförda prisskjutning och dessutom tillhöra Gotlands Nationalbeväring i egenskap av underbefäl eller manskap.
Ingen, som förut erövrat medaljen, fick tävla om den igen.
Den av tävlingsdeltagarna som skjutit bäst skulle ha träffat tavlan med alla sina tre skott. Uppfylldes inte dessa villkor så utgick ingen medalj.
Segraren detta första tävlingsår blev infanteristen Olof Lindbom från Rute, med 33 poäng. Han sköt med en av honom själv tillverkad studsare.
Tävlingsdagar avslutades ibland med extratävlingar i form av insatsskjutningar eller andra skyttelekar som kunde vara om fördelning av en pott (insats) mot tavla, eller en stjärna på 70 alnars avstånd där man i förhand angav vilken spets man avsåg träffa. Det fanns 42 stycken numrerade spetsar att välja på – träffade man fel fick man böta till potten som slutligen fördelades bland dem som träffat vad de i förhand meddelat att de skulle och inte ha skjutit någon bom. En liknade tävling med samma stjärna men med dolda Kille-kort förekom också där träff i vissa kort medförde att man uteslöts (förklarades död).
Populärt var också skjutning på löpande björn eller rävs om gjordes på 75 alnars avstånd mot en träfigur som föreställde en räv eller en björn i naturlig storlek.
Björnen eller Räven sattes i rörelse på en liten vagn och löpte tvärs över banan med ca 5 meter i sekunden. Skjutningen skedde i två omgångar. Man hade två figurer och man sköt både från vänster och från höger. Vinnaren, som var den som kom närmast det särskilt markerade hjärtat på figuren med båda sina skott, erhöll tre sjättedelar av vinsten, 2:an två och 3:an en sjättedel.
Den så kallade Fågelskjutningen gjordes med kulgevär på ca 75 alnars avstånd i tre omgångar mot en på en hög stång uppsatt ler- eller träduva. Den som helt lyckades skjuta ner målet eller det sista fragmentet därav blev segrare och erhöll den samlade potten eller det utfästa priset. Om två eller flera skyttar ansetts vara lika bra fick de antingen göra omskjutning eller dela vinsten.
Fågelskjutningen ägde vanligtvis rum vid stranden nedanför Studentallén på Strandpromenaden och tilldrogs sig vanligtvis stort intresse av såväl skyttar som åskådare. Den förekom tämligen ofta särskilt under 1860 och 1870 talen efter den stora prisskjutningen i ”Östra Gravarna”, då de församlade med musikkår i spetsen tågade genom staden till stranden. Segraren blev årets fågelkung.
Förmodligen har detta fågelskytte sitt ursprung i de s. k. Papegojskjutningarna, som borgarna under medeltiden hade i bl a Visby för sina skråskyttegillen med armborst och bössor.
1881 anskaffade man på skjutbanan i Östergravar två tavlor av järn på vilka man övade och där målade man bara över skottmärket när man markerade.
Man sköt då huvudsakligen i stående ställning på avstånd upp till 240 meter med gevär av 1867 års modell (Remington)
1877 i september så försågs artilleriet med revolvrar. Det är första gången som jag hittar något om ”våra” vapen. Det finns dock inte angivet vilken modell det var
Frivilliga skytterörelsen
1886 upphörde Jägaregillet med att vara huvudman för ”Skarpskyttet” och anslöt sig till Jägarförbundet varför en annan huvudman kom att behövas för skytterörelsen.
Den frivilliga skytterörelsen som var anknuten till Nationalbeväringen räknade 1888 nära 2000 medlemmar.
1889 bildade man i Stockholm Centralstyrelsen för Sveriges Frivilliga skytteföreningar vilket till att börja med var en konkurrerande organisation till Skarpskytteföreningarna som uteslutande hade tävlat stående.
1893 bildades Gotlands Skytteförbund och för att komma i åtnjutande av kontanta statsbidrag för sin verksamhet anslöt sig snart nästa alla skytteföreningar dit.
I Visby hade Wisby Stads Skyttegille funnits under ett antal år och man hade sin skjutbana i Östergravar där Gotlands Skarpskytte o Jägaregille alltsedan 1836 och fram till år 1900 hade sina skjutningar:
I Wisby Stads Skyttegilles protokollsbok kan man läsa:
Rapport
Föreningens skjutbana är belägen Öster om Wisby stad (Gotlands Skarpskytte- och jägaregilles skjutbana)
Målskjutningar övas med gevär av 1867 års modell förändringsmodell eller med sådana, som av Kungl. Majt. o Kronan äro utlämnade, mot tafla, 178 cm. i fykant, försedd med prick af 17,8 cm radie.
Tävlingsskjutning inom föreningen har skett med 8 skott på 240 meters avstånd. I densamma har deltagit 15 man; pris är utdelade för 59 pointo och minst 48 pointos.
I länstävlingsskjutningen har 18 man av föreningens medlemmar deltagit.
I allmänna tävlingsskjutningen i huvudstaden har ingen man av föreningens medlemmar deltagit.
Visby den 31/3 1888
Ordföranden
Att det inte var så kinkigt med buller och miljö då framgår av de årliga anmälningar man gjorde till de styrande i Visby Stad: ex.
Till Magistraten i Wisby.
Enär Wisby Stads Skyttegille, som utgör en underavdelning av Gotlands Skarpskytte och Jägaregille, ämnar idka målskjutningsövningar å Gillets skjutbana, Öster om staden varje söndagsförmiddag före gudstjänstens början och eftermiddagarna Lördag och Söndag efter densammas slut med början Söndagen den 21 innevarande månad till Septembers månads utgång får styrelsen för nämna gille härmed vördsamt detsamma anmäla.
Visby den 18 Juli 1889
På Styrelsens vägnar
Carl Alyhr
1897 ett brytningsår för Skytterörelsen
Man började då planera för en ny skjutbana på Kopparsvik.
Anledning var främst att man börjat skjuta på 3oo meter och det var ett avstånd som inte gick att uppnå i Östergravar och med tillkomsten av mantlad ammunition var inte stadsmuren lämplig som kulfång.
Man arrenderade mark av Cementfabriken vid Kopparsvik där man anlade ny skjutbana som togs i bruk år 1900. Banan var idylliskt belägen under berget och man sköt ut över havet varför kulfång inte behövdes. (Numera ligger Bygg-Max och en bensinmack på platsen)
Ladugårdshällar
Skjutbanan vid Cementfabriken flyttades dock (fabriken behövde själva marken) 1910 upp på ”Ladugårdshällar” d.v.s. det som vi idag kallar för ”Hällarna” där en permanent skjutbana anlades och en rymlig skyttepaviljong kostnadsfritt uppfördes av Visby Cementfabrik.
Skyttepaviljongen låg där idag ”Träffpunkt Gotland” är beläget.
Skjutbanan byggdes efter hand ut till att omfatta 8 tavelställ på 300 m avstånd och 4 ställ för skjutning på upp till 200 meter.
Man kan ännu se rester av vallarna på 3, 2 och 100 meter.
1885 Sverige får ny värnpliktslag
en lag som dock innehöll förebehållet ”att den icke äger tillämpning på Gotlands innevånare utan där skulle man som tidigare fullgöra sin Nationalbevärings-skyldigheter.
Gotlands befolkning protesterade mot detta beslut och fick igenom att man skulle
jämställas med övriga Sverige, dock kom förbehållet från Staten att tjänstgöringstiden på Gotland skulle vara längre än på Fastlandet.
Landstormen bildas
Samtidigt som den nya värnpliktslagen antogs delade man upp artilleri och infanteri i två separata förband och för de äldre värnpliktsomgångarna
tillskapades Landstormen – ett slags hemvärn som främst skulle ha bevakningsuppgifter och frivilligutbildning på sitt program.
Under åren fram till första världskriget (1914) var Landstormen mest en vilande organisation eftersom det var en tid av nedrustning och litet försvarsintresse.
Ett undantag var dock Gotland där man hade ett redan etablerat samarbete med skytterörelsen och man var medlem i en av organisationerna så fick man utan
kostnad även vara med i den andra och dessutom fick man tillgång till fri ammunition av staten.
1892 ersattes namnet Gotlands Nationalbeväring med Gotlands Trupper
och bestod då av No 27, Kungl Gotlands infanteriregemente och No 4, Kungl Gotlands artillericorps. I samband med namnbytet fick artilleriet No 7.
År 1900 inköptes ett markområde i Tofta att användas som skjutfält.
Värnplikten införd
Regementena hade nu tagit över försvarsrollen och värnplikten var införd. Gotland var likställt med övriga landet.
Första världskriget.
Världskrigets utbrott 1914 gjorde att behovet av landstormsförband – frivilliga – ökade. Intresset för landstormens utbildning hade skapat en frivillig försvarsrörelse representerad av Sveriges Landsstormars Centralförbund.
Till detta anslöt sig Gotlands Landstormsförbund som bildades 1914.
Gotlands Nationalbeväring återuppstår.
Den 12 juni 1925 kom det ett nytt försvarsbeslut. Konsekvenser för Gotland blev som vanligt större än väntat. Ca två tredjedelar av Gotlands försvar drogs in.
Gotlänningarna markerade kraftigt sin försvarsvilja och sitt missnöje med nedrustningen.
Som en påminnelse om gotlänningarna tidigare försvarsåtaganden ändrade
Gotlands Landstormsförbund 1926 sitt namn till Förbundet Gotlands Nationalbeväring. Samtidigt bildades förbundets kvinnoförbund.
Föreningen Visby Nationalbeväring var ett rullföringsområde lydande under Förbundet Gotlands Nationalbeväring och där har vi det födelsedatum vi firar som vår tillblivelse och våra första stadgar är daterade 10 april 1926.
Gotland omfattade efter namnbytet 1926 fyra landstormsområden: Visby, Roma, Tingstäde och Hemse.
Dede levde under tiden kvar som ett skyttegille och ingick i Roma-området.
Eftersom vi var en Landstormsförening och som sådan främst hade ansvaret för att utbilda befäl för att leda landstormskompanierna så blev pistolen det naturliga vapnet för dem som ledde föreningen.
1928 fick infanteriregementet nytt nr och blev I l8 från att ha varit I 27.
1936 i mars månad bildade man Svenska Pistolskytteförbundet vilket enligt stadgarna skulle ha till uppgift att främja skjutning med pistol.
Initiativtagare till förbundet var: Sveriges Militära idrottsförbund, Sveriges Landstormsföreningars centralförbund, Svenska Armens reservofficersförbund, Svenska reservunderofficersförbundet. Redan i maj samma år gick VNB med i förbundet.
1940 omfattade förbundet 296 föreningar varav 102 st var Landstormsföreningar,
104 st var militära, 39 var polisföreningar och endast 18 stycken var civila
För att en civil förening skulle komma med i förbundet fordrades det, att i styrelsen skulle det finnas en tjänsteman från försvaret eller polisen och som kunde godkännas av förbundet.
1944 den 18 januari ställdes VNB inför ett ultimatum;
I protokollet står ordagrant följande att läsa:
Protokoll fört vid styrelsen för Visby
Nationalbevärings sammanträde den 18/1 1944.
Närvarande förutom styrelsen kapten Tallqvist hr Tingström och Malmgren.
§ 1.
Sammanträdet öppnades av ordföranden som meddelade att föreningen blivit ställd inför avgörandet att ombilda föreningen till Visby befälsutbildningsförening. Då den nuvarande föreningens medlemmar mest intresserade sig för pistolskjutning och i ganska liten grad för befälsutbildning har styrelsen ställt sig ganska tveksam.
Vid fortsatt diskussion yrkade herr Fritz att föreningen skulle ombildas till Visby Befälsutbildningsförening samt att en fristående pistolskytteklubb skulle bildas.
§ 2.
Beslöt styrelsen föreslå årsmötet att ombilda föreningen samt att bilda en fristående pistolskytteklubb samt föreslå att ett belopp av kronor trehundra/300.-/ åt denna klubb.
§ 3.
Beslöt styrelsen att årsmötet skulle avhållas den 5 februari kl 18.00 i lottornas lokal.
§ 4.
Beslöt styrelsen att som kandidater i styrelsen för Visby befälsutbildningsförening föreslå:
ordf: löjtnant Kolmodin, övriga medlemmar: löjt. Söderling, Dassow, fänrik Tingström samt hr Erik Bjärn och Holmgren samt hemvärnsbefäl Vilh. Nilsson.
som ovan
F Runsten/sekr.
Sedan kommer ett utdrag ur protokollet den 5 februari 1944
– – – – – – – –
§ 6.
Ordf. föredrog en allmän orientering om det nya läge, som uppstått genom den anbefallda ombildningen av Visby Nationalbeväring till Visby Befälsutbildningsförening.
§ 7.
Ordf, framlade förslag att styrelsen utarbetar förslag ang. ombildningen vilket förslag var av följande innehåll:
Visby Nationalbeväring ombildas och antager namnet Visby Befälsutbildningsförening.
En fristående pistolklubb bildas och bibehåller denna namnet: Visby Nationalbeväring.
Till den nya föreningen Visby Nationalbeväring överlämnas 300.- kronor + alla inventarier.
Härefter vidtog en livlig diskussion varvid hr Fritz, Kolmodin, Åhman, Eriksson m fl yttrade sig både för och emot förslaget.
Överstelöjtnant Söderberg som även inbjudits att närvara vid årsmötet lämnade en utförlig redogörelse om den nya formen för den frivilliga utbildningen av befäl.
§ 8.
Mötet beslöt att Visby Nationalbeväring skulle ombildas och antaga namnet Visby Befälsutbildningsförening.
§ 9.
Mötet beslöt även att en fristående pistolklubb skulle bildas med namnet Visby Nationalbeväring.
§ 10.
Beslöts att till pistolklubben Visby Nat. beväring överlämna 300 kronor av kassan per 31 dec. 1943 samt alla inventarier.
– – – – – – – – – – –
Där hade det, om inte vår styrelse stått på sig, kunnat vara slut på historien om VNB
och namnet Nationalbeväring varit borta för gott
– – – – – – – – – – –
1943 hade Visby Nationalbevärings kvinnoförbund övergått till att bli
Visby Armé och marinlottakår.
1944 den 5 februari delades föreningen i två delar – halva blev den frivilliga befälsutbildningen – FBU – numera namnändrad till Försvarutbildarna och den andra halvan blev kvar som Föreningen Visby Nationalbeväring med pistolskytte som huvudsaklig verksamhet.
1944 den 2 maj bildades, på initiativ av: A7, I 18, Televerket, Visby Poliskår och Visby Nationalbeväring, Gotlands Pistolskyttekrets. Styrelsen kom att bestå av 5
medlemmar: VNB:s ordf, Felix Eriksson blev v. ordf, Hans Rohnström blev sekreterare och representerade Televerket men han var också sekreterare, och mycket aktiv skytt i VNB och blev sedermera dess ordförande under många år.
I dag finns Visborgs skytteförening och Visbypolisens idrotts- och skytteförening samt Visby Nationalbeväring kvar som pistolskytteföreningar i Visby, Televerket och A7 är nedlagda. Televerket var under många år en god rekryteringsbas för VNB. Många utmärkta skyttar har kommit därifrån.
Skjutbanor
Gamla Gotlands Nationalbeväring hade en skjutbana i gropen mellan
Skansport och Söderport. Den var ursprungligen längre än vad den är idag.
Västra delen, av den gamla vallgrav den utgör en del av, fylldes igen när man förlängde Visborgsgatan in genom Skansport.
En skjutbana fanns i Östergravar där man sköt norrut längs muren med den utbyggda kaponjär som ligger innan Dalmansporten som kulfång.
Man sköt även på strandgärdet ner emot havet och man sköt längs strandpromenaden norrut.
Man hade gevärsskjutning inlagt på läroverkets skolschema och man genomförde en stor propagandaskjutning för samtliga Gotlands kolor på Standgärdet i Visby.
Sedermera hyrde läroverket in sig på Skyttegillets bana på Hällarna.
Gotlands 1a länstävling i skytte anordnades 7/8 1885 i Åsbergska hagen. Här var skjuttältet uppsatt i södra delen och målen i norra. 253 skyttar deltog.
Man hade bara 4 tavlor så tävlingen tog lång tid och först på söndagskvällen kunde militärbefälhavaren på landshövdingens uppdrag dela ut priserna.
Säkerhet och miljö var inte så kinkigt på den tiden och det var nog också folkfest med musikkår, eld, rök och smällar.
1911 är första gången jag har stött på begreppet pistoltavla i de texter jag letat i
då hade man nämligen en extratävling för damer i gevärsskytte i samband med att Gotland anordnade ”Riksskyttetävling” med 782 deltagare. Damernas extratävling gick på 20 meters avstånd mot 25-ringad pistoltavla.
För Visby nationalbevärings del var den första pistolskjutbanan belägen på Norra Hällarna, ett stycke innanför staketet där nu ”Mötesplats Gotland” ligger. Där fanns även en stor skyttepaviljong tillhörig Visby Skyttegille.
Pistolskyttebanan låg i vad som tidigare varit ett litet stenbrott.
Den hade till att börja med 4 ställ, byggdes på 40-talet ut till 7 och 1953, till
plats för 12 skyttar.
Under denna period hade VNB ett mycket nära samarbete med Visby Skyttegille
VNB var nästan en ”underavdelning” vilket bl a framgår av våra stadgar från 1950, där det står angivet att vårt upptagningsområde av nya medlemmar var Visby Skyttegille och det framgår av protokollen att man inte gjorde sitt skjutprogram utan att först ha stämt av med skyttegillet.
Samarbetet pågick fram till omkring 1960 varefter det upphörde.
(Enligt Hans Rohnströms minnen – var anledningen en fråga om damer eller inte damer vid den efter årsmötet följande middagen.)
Den gamla skjutbanan fyllde inte säkerhetsbestämmelserna. Vi fick inte skjuta om övningar pågick på andra ställen på hällarna varför vi under 1955 hade stora bekymmer och i princip fick söka skjuta där det fanns en ledig bana.
Skjutbanefrågan var akut. Med stort stöd och hjälp från Armédirektören Radhe blev vi anvisades mark på den plats där Bilprovningen idag finns.
Där fanns då i mitten på 50-talet en liten skogsdunge och ett par äldre små militärbaracker som ursprungligen använts av Luftvärnet när de etablerades på Gotland.
I samband med att Visborgsstadens bostadsområde började uppföras så fick VNB schaktmassor att lägga upp till en skjutvall. Och med hjälp från A7 lades en ordentlig skjutvall upp. Banan hade plats för 30 skyttar, och stod färdig 1956.
Nya tavelställ som var gjorda av järn, och outslitliga, anskaffade 1961. Föreningen fick en offert på tavelställ som slutade på 13 – 14 kr/st med det var för dyrt varför man köpte in järn och några medlemmar med kontakter tillverkade dessa.
Ställen fyllde inte dagens bestämmelser om säkerhet för rikoschetter och splitter varför de inte fick användas i föreningens senare flytt till P 18:s E-banan.
Man stod ett stycke in på det som i dag är väntplatsen till bilprovningen vänd mot havet och sköt.
I samband med att industriområdet planerades på platsen blev vi uppsagda även
därifrån, och då den barack vi disponerat, inte var i skick att flytta till annat ställe så stod vi utan både skjutbana och klubbstuga/målbod.
Efter att militären ställt sig välvilliga till att upplåta plats för oss på sin E-bana, ett
Stycke söderut på Toftavägen fick vi flytta dit, med förbehållet att vi fick maka på oss om militären behövde banan.
Kommunen ställde upp med ett bidrag på 10.000.- för införskaffande av en ny klubbstuga och en sådan byggdes på den skyddade verkstaden i Fårösund och transporterades till Visby för uppställning i anslutning till skjutbanan på Hällarna.
1993 utvidgades VNB till att idag även omfatta Dede skyttegille – som en gång också var ett kompani Inom Gotlands Nationalbeväring.
Genom försvaret nedläggning har nu även skjutbanan på Hällarna upphört.
VNB har sålt sin klubbstuga och väntar nu på vad som skall ske i framtiden.
Visby Nationalbeväring har för närvarande tillgång till Dedes gamla skjutbana
på Hammaren i Björke, arrendet löper ut om ca 10 år.
Samtal pågår med Gotlands kommun, efter förvärvet av P 18-området, att vi tillsammans med Visborgs skytteförening, skall få behålla den mycket fina pistolskjutbana som finns uppförd på baksidan av vallen till en av gevärsskjutbanorna. Skjutbanan används även av Hemvärnet (Gotlandsgruppen) Den är försedd med alla de anordningar som behövs för en modern miljöanpassad pistolskjutbana och den har den elektroniska utrustningen i gott skick.
Malört i bägaren är dock att den gummiduk som täcker skjutvallen är totalförstörd av solens brännande strålar och för närvarande är skjutförbud utfärdat.
Hemvärnet och den frivilliga skytterörelsen vill ha banan iordningställd men Fortverket är inte intresserade av att bekosta någon reparation.
Den verkliga kapitalförstöringen kommer att uppstå om banan inte blir reparerad.
Värt att komma ihåg är att det var på Gotland som den Svenska värnplikten först
kom till stånd och likaså den frivilliga skytterörelsen, långt innan den blev aktuell på fastlandet.
De frivilliga försvarsorganisationerna och Hemvärnet representerar i vår tid Nationalbeväringens idé om ett försvar där varje vapenför man, och nu också kvinna, skall medverka.
Genom Gotlands isolerade läge, och det faktum att reguljära truppförband saknas på ön, är frivilligrörelserna här nödvändigare än i kanske någon annan del av landet.
Gotlands skyttar, både på pistol och gevär, tillhör landets bästa – vi har ett flertal Svenska mästare – och har i de återkommande Island Games alltid visat vilka utmärkta skyttar Gotland fostrar.
Det vore skam om ytterligare en Gotländsk försvarsanläggning, Visby och Gotlands enda miljöanpassade pistolskjutbana, fick förfalla och raseras.
Att nyanlägga en skjutbana av motsvarande klass skulle kosta miljoner…….
Visby okt. 2009
Rolf Engström